Jag skriver det här inlägget för att jag behöver få det ur mig. Jag begär inte att alla ska läsa men ni som gör det hoppas jag får en bättre blid. Jag orkar inte riva upp det här på varenda fika-paus med varenda människa. Och prata om det i flera timmar. Det jag uppskattar är att ni finns där och bryr er och även vågar ta upp det någon gång ibland. Inte skjuta det under mattan. Jag kommer aldrig glömma vad jag har. Hur mycket det än skjuts under mattan. Jag påminns om det minst fyra gånger om dagen när jag måste ta mina sprutor. Och jag hatar när jag hör det där jävla alarmet på mobilen som betyder att jag måste dra mig upp, hur skönt jag än ligger, och ta mitt kvällsinsulin. Viktigast av allt, jag vill inte bli behandlad som ett offer! 

 

Ibland har man sånna där dåliga dagar. Idag var en sån.. Eller den började faktiskt väldigt bra. Vaknade upp brevid min älskade pojkvän och hade en sån där perfekt morgon. Lugn och skön med en god frukost. Snart skulle jag iväg för att träffa mamma, pappa och Johanna i T-centralen för att gå på en föreläsning med Stig Mattsson om Diabetes, kost och träning. Såg fram emot den och nu efteråt kan jag säga att den var riktigt bra, bättre än jag någonsin kunde tänka mig. 

 

Allt var än så länge frid och fröjd. Tills Stig Mattson tackade för sig och upp på scen kommer Frida Kullgren. Jämnårig tjej som berättar sin historia. Känslorna väller över och jag börjar störtgråta. Det går inte att att hålla tillbaka tårarna. Hon berättar precis min historia (med små skillnader). Jag blir helt tagen. Ska jag vara ärligt så kommer jag inte ihåg mycket av det hon sa. Jag lyssnade men kunde inte lagra informationen. 

 

Det jag kommer ihåg är hur jag kände. Hur jag reagerade. Och hur det var... När jag fick mitt besked. 

 

Det här är min historia. 

 

Jag visste att det var någonting. Efter att ha vant mig med att alltid ha med mig en vattenflaska, vart jag än skulle. Jag klarade inte ens av den 20 minters bussresa jag hade till skolan utan att behöva dricka något. Även fast det sista jag gjorde innan jag gick hemifrån var att dricka otaliga glas med vatten. Vattenflaskan följde med mig på varenda lektion. Den var aldrig längre än en handräckning bort. Och innan jag gick och la mig drack jag säkert 1 liter vatten. 

 

Detta vattendrickande medföljde såklart att jag behövde gå på toa. Väldigt ofta. Jag gick mellan varje lektion. Men detta räckte inte. Under en 50 minuters lektion var jag alltid tvungen att gå en extra gång på toaletten. Till och med när jag satt hemma och gjorde mina läxor kunde jag inte koncentrera mig, jag var konstant kissnödig och jag ljuger inte när jag säger att jag behövde gå på toa var femte minut. Att jag missade ca 5 minuter av lektionen på grund av mitt toabesök eller att mina hemläxor tog väldigt mycket längre tid än vad den borde var väl inte det värsta. För när jag väl satt i skolbänken sov jag bara. Det spelade ingen roll att jag hade sovit bort hela lektionen innan. Jag verkade ointresserad och missade massvis med viktig information som också skulle hjälpa mig med hemläxorna. Detta fick jag på egen hand leta upp på internet där hemma. Jag sov mig igenom i princip hela skoldagen. Enda tiden jag var lite vaken under dagen var precis efter lunch som vi åt ute på uteserveringar. Men lagom till att vi var tillbaka i skolan somnade jag om. 

 

Även om jag sov hela dagarna fick jag ändå 8-9 timmars sömn om nätterna. Dock inte oavbruten. Efter den där litern vatten jag drack vaknade jag upp och behövde gå på toa. Och dricka lite mer vatten. Jag vaknade upp ännu en gång och hade vansinniga kramper i vaderna. Varje natt i ca 6 månader vaknade jag upp ungefär 3-4 gånger av kramp och toabesök. Inga undantag. Och vissa dagar hade jag kramper i fötterna så att jag inte ens kunde gå. Det var en otrolig kamp att ta sig upp ur sängen och ta sig till skolan. Det hände till och med att jag sjukanmälde mig för att jag absolut inte orkade upp ur sängen. Det gick liksom bara inte. Men vad tänkte jag och säkert många andra? Jo, att jag bara var en helt vanlig trött ungdom.

 

Något jag inte tänkte på just då, som jag nu vet är att jag tappade vikt. Mina jeans satt inte åt alls längre. 

 

.

  Dagen efter sticket i Kungsträdgården, på fredagen, hade mamma fixat en tid på vårdcentralen. Jag kommer dit. Intalar mig själv att det inte är något fel på mig. De testar blodsockret. Och jag sätter mig ute i väntrummet och väntar. Tills de ropar in mig igen. Och jag får det besked jag hade väntat mig men som jag ändå inte kunde tänka mig. Jag gråter så mycket att doktorn inte får kontakt med mig. Och när jag försöker få ut några ord kommer det inget. De skickar mig med taxi till Sös akutmottagning. Där får jag sitta några timmar och pappa hinner komma. Vi säger inte så mycket. Sitter mest tysta och jag känner hans tröstande närvaro. 

 

Jag skjutsas mellan mängder av doktorer och får berätta samma symtom om och om igen. Får svara på samma frågor. Alla konstaterar att det är diabetes. Ingen tvekan om saken. Jag blir inlagd fyra dagar på södersjukhusets diabetesavdelning. Fyra mycket omvälvande dagar. De två första dagarna gråter jag så fort någon sköterska pratar med mig. Det var mycket att lära sig. Och mycket jag inte visste. Under det första dygnet blev jag väckt varannan timme för att mäta blodsockret eller ta en blodprov. Jag som hatar nålar. Ett traumatiskt minne jag har är när jag vaknar upp mitt i natten av att jag känner något i armen och ser en sköterska som tar ett blodprov. Jag vet inte om hon försökte få liv i mig eller om hon valde att inte väcka mig. Men när jag vaknade visste jag inte vad det var som hände. Då ville jag bara skrika av skräck men istället låg jag paralyserad och kollade bort. Jag hade ingen aning om vad diabetes innebar. Och jag började reflektera över vad jag aldrig mer skulle få göra. 

 

Fredagen när jag åkte in blev inte som jag hade tänkt mig. Efter vårdcentralen hade jag tänkt mig att åka till skolan. Gå på en väldigt nära kompis 18-års fest. Och på söndagen ha en lagkväll med basketlaget. Inget av detta fick jag göra. Utan istället låg jag på sjukhus. Men jag ska inte säga att dagarna på sjukhus bara var piss. Jag fick faktiskt ett eget rum och hade väldigt ofta besök av både kompisar, familj och mormor. Och det tackar jag enormt för än idag. Ibland avlöste ett besök ett annat. Och jag som är rätt sällskapssjuk trivdes med sällskapen. Fick tidningar och en tv och folk som berättade det senaste som hade hänt. Dessutom hade jag många telefonsamtal också.

 

Ändå kunde jag inte låta bli att känna mig ensam. Jag tror att det är lätt hänt. Man sitter i en situation som man inte riktigt vet hur man ska hantera. Känner ingen annan som går igenom samma sak. Och vet inte själv hur det kommer att påverka ens liv. Och det enda man vill är att få komma ut i friska luften och vara precis som alla andra. 

 

När jag var klar på sjukhuset hade de fortfarande inte fått ner mina blodsockervärden ens i närheten av normala nivåer. Jag var fortfarande väldigt trött men rätt pigg om jag jämförde med innan. Det blev ett väldigt rännande på sjukhus och jag fick också träffa en kurator. Jag hade bestämt mig för att klara av det här och att alltid behålla en positiv inställning. Jag var tacksam för att jag hade fått ett svar på vad alla symtom berodde på. Att jag nu kunde behandla. Och bli starkare. Nu mådde jag ju faktiskt bättre än piss. Allting vände och det kändes bättre. Jag slapp alla besvär som jag hade gått med så länge. Men helt bra var jag inte. Jag var fortfarande trött och mina värden svängde väldigt mycket vilket tog enormt mycket energi både på kroppen och psyket. Detta påverkade såklart min skolgång. För det första hade jag ju redan sovit bort halva tvåan. Och nu med allt jag gick igenom fick jag lägga mycket tid på att åka till sjukhuset. Mycket tankar och ett helt annorlunda liv att anpassa sig till. Allt var så nytt och jag hade fullt upp med att hänga med i skolan. Jag hann inte riktigt stanna upp och känna efter. Känna efter hur jag mådde. 

 

Detta var strax innan sommaren och jag satt och pratade med kuratorn om sommarens planer, hur jag såg på allt det här och hur bra jag mådde sedan jag hade fått insulin. Hon tyckte jag hade tagit min situation bra och sa att jag verkade vara en glad tjej med en positiv inställning. Det här trodde jag inte skulle bli några problem. Tiden gick och känslorna hann ifatt mig. Jag pratade inte med någon. Varken föräldrarna. Syskonen. Eller närmaste kompisarna. Jag försökte visa upp en bild av att jag tog det här väldigt bra. Hade accepterat och lärt mig leva med det. Men många såg nog att det inte riktigt var så enkelt. Och när det var någon som frågade svarade jag avvikande. Jag hade inte kraft att ta tag i samtalet. Som jag egentligen behövde mest av allt. 

 

Tillslut slog det mig så hårt och av en slump ringde kuratorn mig en dag. Nu var det många månader sen jag hade varit där och hon undrade hur det gick för mig. Så släpper jag bomben och hon som trodde att det här skulle bli ett lätt samtal fick antagligen en smärre chock. Sommaren hade nog gjort att det blev lite sisådär med kuratorsamtal. Kan tänka mig att det var mycket semester och många inhoppare. Mycket annat i huvudet och jag kände mig bortglöm. Jag vet att jag själv kunde lyft på luren och göra det där samtalet. Men som jag mådde då orkade jag inte det. 

 

.

 

Jag tänker ofta på framtiden. Och blir rädd. Rädd för alla komplikationer, eller ja, den ökade risken för alla komplikationer denna sjukdom medför. Jag vill inte bli gammal. Inte ens äldre. Jag hatar att tiden går och att jag inte hinner med. I dagens läge är mina blodsockervärden fina. Men det är inget jag kan vara säker på att de alltid kommer vara. Jag ska vara oerhört tacksam för att min sjukdom i nuet är "lättskött", om jag kan säga så. Det är mycket att tänka på. Mycket känslor. Får jag äta den här maten? Hur mycket kolhydrater kan jag stoppa på min tallrik utan att det blir för mycket men så att jag ändå blir mätt? Få dåligt samvete så fort jag tar en godisbit. Eller ens blir sugen på godis. Och alla som känner mig vet hur koncentrerad jag är när jag tar mina sprutor. Eftersom jag är rädd för nålar går jag in i någon slags trans, kan inte prata med någon och det känns lite som en utanför kroppen-upplevelse. Jag stänger av och bara gör. Men ibland kan jag också strunta i ett mellanmål bara för att jag inte orkar eller inte vill ta den där sprutan. Jag vet att det inte är bra men jag gör det ändå. Och jag har haft riktigt pissiga dagar. När jag inte vill leva med min sjukdom. Och straffat mig själv genom att smälla i mig massa socker. Så att kroppen ska slås ut. Och jag ska somna direkt. Försvinna från allt en liten stund. Slippa känna. Men det här är verkligen inte bra. Det vet jag och har också slutat med det där nu. 

 

Så länge jag sköter mina sprutor så mår mina blodsockervärden bra. Ibland är de lite låga och ibland lite höga men det är tydligen rätt sällan och ingen fara enligt läkarna. Men jag vet inte vad jag kommer utsättas för eller gå igenom senare i livet på grund av min sjukdom. Och bara graviditet skrämmer mig. 

 

Diabetesen är något jag vaknar upp med varje dag. Något som aldrig kommer att försvinna. Det är en livslång sjukdom och något som måste bearbetas. Det vet jag nu. Hur stark man än är tror jag att det någonstans hinner ifatt en. Och man måste tillåta sig själv att vara ledsen ibland. Vi är inga robotar. Jag vet att jag löser många problem genom att låtsas som ingenting och måla upp en bild av att allt är som det ska. Tills det blir så stort, tungt och jobbigt att det inte längre går. Då smäller det! Det är ingen bra väg för mig att gå. Även om jag vet att jag måste ta upp det tidigare fortsätter jag att hålla mycket inom mig. Måla upp en bild av att allt är bra. Att jag klarar allt. Och att jag inte blir berörd. Tills smällen kommer.. Där tror jag att jag behöver lite hjälp av andra att lyfta saker till ytan. 

 

Jag förstår att alla inte alltid tänker på det precis som jag. Jag blir påmind vid alla måltider, av alarmet på mobilen och varje gång jag ska iväg och måste packa ner mitt lilla kit med sprutor, nålar, blodsockermätare, teststickor och lancettpennan. Jag begär inte att någon ska förstå. Det går aldrig att förstå helt om man inte själv lever med det. Och jag vill absolut inte att någon ska se mig som ett offer. Jag har ett bra liv. Många ljuspunkter som glädjer mig. Och jag är för det mesta glad. Jag vet att det finns människor som har det värre. Det gäller att alltid se vad man har och inte vad man inte har. Det gäller för alla. Alla har något. Men ibland har jag dåliga dagar, när mitt blodsocker är lite högt eller lite lågt. När jag tänker på framtiden. Eller när jag bara är riktigt less på min sjukdom. Därför skulle det vara skönt att någon gång få frågan hur man mår, och inte bara som en artighetsfras utan på riktigt vara intresserad av hur det faktiskt är. Jag begär ingen stor anträngning och jag vet att det finns andra som också behöver den frågan av egna orsaker. Det behöver vi alla någon gång.

 

Att det finns någon som frågar ibland. Det är vad jag önskar mig. 

 

Nu sitter jag här idag. Känner mig inte som ett offer. Men ändå lite ensam och smått bortglömd i mängden. Jag vill inte vara "hon med diabetesen". Men det är ett faktum att jag har den och det går inte att komma undan. Och ibland behöver det komma upp till ytan och uppmärksammas. Luftas lite. För annars växer det sig för stort. Och spricker. Jag vet att det finns många i min sits men man hör aldrig talas om dem. Eller ser dem ute på stan. Vår sjukdom står tack och lov inte i pannan. Men tunga dagar känns som en ensam kamp. Och ingen jag känner kan riktigt förstå. Det behöver dem inte. Men jag behöver att dem bryr sig. Finns där. Och idag har jag faktiskt gjort det där som jag inte trodde att jag fick. Äta godis, glass, fikat med mina vänner och ätit snabbmat sedan jag fick min diagnos. Allt det där jag inte trodde att man fick göra med diabetes. Men det går. Man måste bara lära sig vad kroppen klarar av. Och hur många enheter insulin jag behöver ta. De flesta dagar är mitt liv precis som en vanlig dag för vem som helst. Men under fasaden ligger sjukdomen och lurar. Man vet aldrig när den slår till. Eller vad som kommer hända. På ett sätt är väl det också ganska skönt.

 

Jag har lärt mig mycket om mig själv och denna tråkiga historia har gjort mig starkare!